Insändaren ansvarar för att insänt material, text och bild, uppfyller alla upphovsrättsliga krav och att textinnehåll och budskap inte får uppfattas som stötande.
Insändare 2019-01-14
Text: Stefan Sandberg. Foto: Sune Sandberg
hillsand - byn bortom lagen
Var generation har sin egna mentala guldålder, en period i livet som satt en särskild prägel på både personlighet, erfarenheter och minnen. Min utspelar sig i under sjuttiotalet och i början av åttiotalet – i mångt och mycket i Hillsand.
Detta till trots att jag är född i Uppsala och senare uppväxt i Brunflo.
Jag tillhör en generation som har haft fördelen av att få uppleva brytpunkten mellan den verkliga dåtiden och det som utgjorde början på vår nutid. Handmjölkning, höhässjor, trimmad Puch Florida och rakt över disk - allt sammanblandat i minnet till aromen av hubbabubba och koskit.
Undertecknad och moster Susanne i köket hos momma Greta (1973).
Foto: Sune Sandberg.
Min mormor och morfar, Greta och Allan Kärnlund, drev jordbruk på Söat-gårn i byns södra ände. Ett för tiden helt normalt småskaligt jordbruk. Ett par kor, kalvar och några grisar. Detta gjorde att mina föräldrar tog med mig och min bror till Hillsand så fort möjlighet gavs.
Vilket var ofta - som tur var.
Jag har tillbringat åtskilliga timmar i baksätet på farsgubbens 142:a, mellan Uppsala och Hillsand. Lukten av blyad bensin, avgaser och den distinkt fräna lukten av volvons solbrända galonsäten, är väl förankrat i min minnesbank. Konstigt nog minns jag inget ont av dessa långa resor till Hillsand, tvärt om. Resmålet var efterlängtat och den väl tilltagna högen av Kalle Anka-tidningar och Igloo-glassar säkerställde ett gott humör hos undertecknad.
Det var faktiskt bekvämare att resa i bil på sjuttiotalet – som barn fick man ligga obältad i baksätet på en rutig bilpläd. Bekvämt så det förslår, men kanske med en något tveksam säkerhetsnivå.
Utöver de av jordbruket fastställda arbetsdagarna, tillbringades merparten av mina lov och ledigheter i Hillsand. I själ och hjärta känner jag mig som en riktig Hillsandsbo – fast en som har hamnat lite på sniskan, rent mantalsskrivningsmässigt alltså.
Selma Persson, Maud Nilsson (född Kärnlund) och Greta Kärnlund (1973).
Foto:Sune Sandberg
Hillsand och dess innevånare har gett mig fantastiska minnen.
Ofta kommer jag på mig själv med att helt oanmält småle och fnittra över plötsligt uppdykande minnen från min barndoms Hillsand – som när momma Greta stöp raklång i mockrännan. Jag ser fortfarande framför mig hur hon ömsom skrattade, spottade och fräste – från topp till tå indränkt i koskit. Självklart avslutade hon sina sysslor i fjöset innan hon gav sig tid att byta om.
Vi barn besökte ofta Harald Svensson, en godmodig och på många sätt unik ensamstående äldre herre i byn. Vår uppfattning var att han visste allt om alla och allt där emellan. Han bjöd alltid kaffe på fat och om man hade riktigt tur – luftgevärsskytte i köket. Harald hade ett slitet kaffekoppsfat stående på fönsterblecket i köket. På fatet hade han ett ansenligt lager av luftgevärskulor redo – egenhändigt skapade av tidningspapper som han hade tuggat och rullat till lämpliga projektiler. En cirkelkaffeburk utgjorde mål.
I en skoluppsats i tredje klass, satte min fem år yngre lillebror verkligen fingret på hur vi småglin uppfattade vår tillvaro i Hillsand.
Skoter- och traktorkörning, fågeljakt med hemgjord pilbåge, luftgevärsdueller mellan indianer och cowboys och mycket annat kreativt som vi barn sysselsatte oss med i byn nedtecknades i uppsatsen. Saker som säkerligen kan uppfattas som rent stötande av en ordningsam skolfröken i stan. I ett infantilt och desperat försök att släta över faktumet att texten innehöll ett allt för stort mått av olämpliga aktiviteter för åttaåringar - fastställde han i uppsatsens epilog att Hillsand faktiskt är byn bortom lagen.
Jag är medveten om att det troligtvis ligger ett något rosaskimrande filter över min positiva bild av Hillsand – men den selektiva inställningen avser jag att behålla.
Undertecknad i moffa Allans traktor (1973).
Foto: Sune Sandberg.
Många av min barndoms bygubbar och gummor har sedan länge lämnat jordelivet, men minnet av dem lever kvar hos mig och hos många andra.
Byn och husen står kvar. På ytan är allt sig likt, men idag är det andra ansikten som glatt hälsar bakom köksgardiner, i trädgårdar och längs byvägen.
När jag ser barn leka i byn idag, så slår mig tanken – nuet är deras sjuttiotal. Det är nu som den livslånga relationen till byn skall förankras – och då på ett positivt sätt.
Om fyrtio år är det de som skall utgöra byoriginalen, de gubbar och gummor som en fjärran framtids barn skall få chansen att bygga en positiv relation till Hillsand på. Vi måste alla vårda detta ansvar – det är stort och helt avgörande för bygden.
Tillsammans måste vi sträva efter att varje besök i byn skall uppfattas som både roligt och minnesvärt. Oavsett om det handlar om att bidra till sommarcaféerna, komma med galna idéer eller bara bjuda på lite fika – det är mottagaren som avgör vad som slutligen sätter sig i hjärtat.
Det behöver inte vara mer komplicerat, än en trivsam skjutduell med några kärleksfullt skapade luftgevärskulor av tuggat tidningspapper.
Det viktiga är att det sker i och för Hillsand.
